hholocene

Ibland händer oväntade saker. Oväntade saker man inte ville skulle hända och saker man absolut inte trodde skulle hända, men ändå så händer de. I början var allt sådär perfekt och man var lyckligast i världen, men sen så händer de där oväntade sakerna och man vet inte längre vad man ska göra. Alla murar bryts ner och hela världen blir grå. Allt känns meningslöst. Man intalar sig själv att man är svag, att man inte klarar av att hantera de här sakerna, för sån är iallafall jag.

Men för några veckor sedan hände någonting som jag aldrig trodde skulle hända. Den veckan var nog den jobbigaste veckan i mitt liv. Jag hade ingen aning om hur jag skulle ta uti med det eller hur jag skulle hantera det. Men nu har jag har lärt mig att hantera det, jag känner mig inte lika trasig längre och att jag ens kan hantera det här nu är stort för mig. Visst, jag faller tillbaka ibland och hatar ensamheten lika mycket som då men jag tar mig upp lika fort igen, för jag antar att det här bara har gjort mig starkare. Jag har annat på tankarna nu och det är skönt. Allt det onda försvinner emellan åt. Även om jag saknar det lika mycket som förut, så har jag lärt mig att hantera det. Jag tänker mer positivit och ibland känns det konstigt att folk säger att jag är positiv, för jag är så himla van att bli nertryckt, får ofta höra att jag är negativ och så vidare. Men jag är glad. Lycklig. Nu.