Funny how we try to move on and at the same time, hold on.
Kärlek är som en jävla orkan, egentligen. I början är allt bra, lugnt och skönt typ. Allt är underbart. Sen kommer den där jäkla orkanen och vänder upp och ner på ens liv och får en att känna någon slags rädsla. Rädsla för att få livet i olika delar som man senare måste pussla samman. Sen när orkanen är över så finns det bara oredan kvar. Allt ligger kvar som en jäkla röra och man vet inte riktigt var man ska börja, eller hur man ska göra. Det enda man känner är en jävla sorg (och en jävla massa saknad) och så undrar man: Varför hände detta oss?
Kommentarer
Trackback
