hholocene

Minnena förnyas och en stor våg av tårar väller ur mig. Allt var så fint det vi hade. Och för första gången fick jag veta vad äkta kärlek var. Eller ja, åtminstone för en stund. Jag kommer ihåg du sa någonting om att nu förstod du var kärlek egentligen var. Jag vill så gärna tro att det var sant, men varför blev det så som det blev? Frågorna är lika många som svaren är få.


Förlåt hjärnan för att du har fått tänka så mycket på sistonde. Men jag känner ju så himla, himla mycket men jag kan inte sortera det. Varje gång jag tror jag gått vidare och samlat mod så är det allting någonting som får mig att falla tillbaka. Det är svårt att gå vidare och lämna någonting bakom sig när man vet att det du och jag hade var så himla vackert.

Jag vet, förmodligen fuckar jag bara upp allting ännu mer genom att jag sitter och skriver det här nu, men jag är på väg och har pusslat ihop mitt trasiga hjärta någorlunda. Men ibland är det banne mig svårt att släppa taget. Antingen blir man blixtkär eller så blir man inte. Det finns inget mellanting. Antingen känner man eller så känner man inte.