hholocene

Kärlek är det största och finaste som finns, men också det jobbigaste och svåraste att gå igenom. Kärlek är inte att leva på rosa moln hela tiden, det tror jag alla är med mig om? Många tror att kärlek ska vara fint hela tiden, att man ska vara lycklig hela tiden annars är det inte riktig kärlek. Alltså det är klart man måste vara lycklig i en relation, annars är det ju ingen mening! Men vad jag menar så hör det till att det brister någon gång. Kärlek kan inte vara bra och fint hela tiden, kärlek är ett jävla pain in the ass ibland och det hör till. Jag har få erfarenheter när det gäller sånt här och jag är verkligen ingen expert men vad jag tror så tror jag bara det gör relationen starkare. Jag menar, är man i en relation där man verkligen aldrig någonsin har bråkat eller ifrågasatt varandra så tror jag man lätt tröttnar. Tyvärr. Det skulle iallafall jag göra. Vad jag tror så måste man gå igenom jobbiga saker för att riktigt förstå var man har varandra och hur mycket man betyder för varandra. Jag har säkert trasslat in mig själv i mina egna ord men jag hoppas ni förstår lite hur jag tänker. Och samma sak som att motgångar gör individen starkare, så tror jag att motgångar i en relation gör kärleken bara starkare.

Det har varit mycket hjärtesorg i mina inlägg just nu, men det är liksom som det är. Många vet nog hur det känns att få sitt hjärta krossat eller så kanske ni är där precis just nu, precis som jag. Vissa kanske inte ens har hunnit uppleva det än, men jag är säker på att de allra flesta kommer gå igenom det någongång i sitt liv. "När en liten del av sitt hjärta krossats så finns det inget som bygger upp så mycket styrka hos en människa så mycket som hjärtesorg." Början är ett helvete, men man lär sig hantera, bearbeta det och slutligen gå vidare. Tillslut står man där och är jävligt stolt över sig själv att man klarade det.

Somsagt, det är ett helvete att bli lämnad, men ibland finns det ingenting man kan göra åt. Kommer kärleken tillbaka så kommer den tillbaka, men man kan inte gå och vänta i evigheter på den för då går man sönder. Men när någon man älskar lämnar en är man så jävla.. Jag vet inte. Ensam och rädd. För när jag älskar någon så älskar jag så mycket att jag inte kan tänka mig ett liv utan den personen. Jag tror inte jag är ensam om att känna så. Men hur det än slutar, så får man inte glömma det man haft tillsammans. Visst, det gör jävligt ont att tänka tillbaka på det eftersom det är en tid man vill tillbaka till, men man måste komma ihåg hur bra det kändes. Och vem vet, en dag kanske man hittar tillbaka till varandra. Eller så hittar man någon annan att förälska sig i.

I mitt fall hoppas jag på det första.